wilmahagstrom

min hjärtsjukdom

Tänkte bryta av alla vardagsbilder med något lite mer personligt, nämligen min hjärtsjukdom. Det låter jätteallvarligt, jag vet och vill bara börja med att säga att det är det inte. Det är inte livshotande liksom. Jag lider i alla fall av något kallat PSVT, alltså paroxysmal supraventrikulär takykardi och för att förklara det kortfattat och enkelt så är det hjärtklappning. Mitt hjärta slår inte alltid som det ska, och ibland ökar hjärtslagen till så mycket som 200 slag per minut vilket är lite mer än dubbelt så mycket som man normalt ska ha i vilopuls. Föreställ dig att du sprungit allt vad du har upp för en lång, brant backe, precis så känns det - fast du sitter helt stilla i klassrummet eller i soffan. Dessutom ökar inte slagen successivt som det skulle gjort om du sprungit, utan det slår till på bara några sekunder. Det värsta för mig är att när jag får dessa hjärtklappningar, så får jag också sjukt svårt att andas. Också lite som när man sprungit upp för en lång backe, det känns som man inte får in ordentligt med syre. 

Dessa hjärtklappningar kommer i perioder. I vissa perioder får jag dem varje dag i ett par veckor, och i vissa perioder får jag dem endast någon gång i veckan. Ofta är de inte så långa, mellan 2-15 minuter men tror ni kan förstå hur långa 2 minuter kan vara när man knappt får luft. Ibland händer det även att hjärtklappningarna inte försvinner på flera timmar, det är sällan men det händer. Försvinner de inte på ett par timmar så måste jag in till akuten och få en spruta som saktar ner hjärtat , ganska fantastiskt faktiskt. Fast som sagt, det händer väldigt sällan att de pågår så länge och jag har endast behövt ta den sprutan en gång. 

Min första hjärtklappning kom på en cheerleadingträning för tre år sedan. I början trodde jag ju såklart att hjärtat slog så fort på grund av träningen, men när jag började må dåligt och blev yr förstod jag att något var fel. Jag fullföljde i alla fall hela träningen men bara brast ut i gråt när jag satt mig i bilen med mamma påväg hem. Vi åkte till akuten men eftersom hjärtklappningen släppt tills dess fanns inga som helst tecken på något fel. Hjärtklappningarna skedde flera gånger innan jag fick diagnosen på grund av att hjärtklappningarna slutat påväg till sjukhuset eller i typ i väntrummet. På skolavslutningen i åttan var jag i alla fall på utredning och fick diagnosen. 

Eftersom jag haft det i några år har jag mina knep för att få dem att försvinna. Bland annat så kan jag inte sitta tillsammans med massa människor, det har hänt flera gånger att jag fått det i klassrummet till exempel och då måste jag ut därifrån och andas frisk luft. Förutom hjärtklappningar och svår andning så tillkommer även ångest. Min hjärtläkare berättade att det är ganska vanligt att få ångest i perioder i samband med sjukdomen, vilket verkligen suger. 

Detta är ju någonting som jag lärt mig leva med och som sagt ingenting som påverkar mig jättemycket. Lever ju helt som vanligt och tränar som vanligt osv, enda skillnaden är väl att jag inte dricker koffein haha och att jag ibland skrämmer livet ur folk när jag blir blek i ansiktet och sätter handen för hjärtat. Hoppas inte detta tolkades som något "åh vad synd det är om mig" - inlägg, för syftet var bara att skriva om något lite annorlunda som inte så många vet om mig. Kramis.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas